Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Dekabristerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensam! Jag välsignar den hand, som tuktar mig. Jag skall icke upphöra
att bedja den Högste, att mitt straff måtte avhålla mina unga
medborgare från brottsliga förehavanden mot överheten.»
Alexander Michajlovitj Bulatov är en egendomlig typ för de idéer,
som besjälade dekabristernas omstörtningsförsök, och hans öde kan
tjäna både som uttryck för den rent av oskuldsfulla naivitet, som
förmådde flera bland dem att inlåta sig på det vågsamma företaget,
men lämnar också ett talande vittnesbörd om kejsar Nikolaus I:s falska
och grymma, men därjämte sällsamt sentimentala naturell.
Bulatov hade varit en av hjältarna från 1812. Svårt sårad hade
han sannolikt dött, om icke hans soldater burit honom bort ur elden.
Vid Borodino hade han sedermera råkat så långt in i de fientliga
leden, att hela regementet ansåg honom förlorad. Som genom ett
under hade han emellertid förblivit vid liv jämte sex man av hela
sitt kompani. År 1814 gick han, täckt av sår, med förbundet huvud
och högra armen i band i ryssarnas triumftåg genom Paris,
saluterande kejsaren med vänstra handen. Fransmännen ropade: »Vive
le brave» och kastade blommor för hans fötter. Kejsaren
uppmärksammade honom och förlänade honom en gyllene tapperhetsvärja.
Till sitt yttre liknade Bulatov en porslinsdocka med sin ovanligt
vita hy, fina rosiga kinder och blå ögon, av vilka det ena stod något
högre än det andra, varigenom ansiktet tedde sig litet snett, som om
det hopsatts av två halvor, som icke hörde ihop. Det sällsamma,
nästan hemska uttryck detta förlänade honom, försvann emellertid
för hans leende, som gjorde hans ansikte nästan vackert och yppade
den enkla och som en svärdsklinga så raka soldatsjälen.
Av sina kamrater älskades Bulatov som en broder; hans soldater
älskade honom som en far, ty denna okonstlade, obildade överste var
lika enkel som de själva. Hans hela levnadsvishet bestod i några få
satser: icke smickra någon, alltid gå sin väg rakt fram, troget och
uppriktigt tjäna kejsaren och fosterlandet, under alla omständigheter
hålla sitt givna ord, icke förråda sina vänner, icke kränka den simpla
soldaten, »enär även under dessa grova kappor klappa ädla ryska
hjärtan»; hålla äran heligare än livet och »varje ögonblick vara beredd
att dö för fosterlandets väl»; icke smaka alkohol, men spela kort
med »helt små insatser». Jämte dessa regler hade han emellertid
också en av dem oberoende vana: då han såg eller hörde, att en
starkare förorättade en svagare, greps han av ett anfall av raseri,
»barnkramp», såsom hans kamrater skämtsamt kallade det.
Hans fader hade efter femtio års trogen tjänst, beljugen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
