Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Böndernas ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värdelös, och som på denna tid i det glest befolkade Ryssland fanns
överflöd på jord, men brist på människor, låg det i jordägarnas
intresse att så vitt som möjligt kvarhålla sina jordbruksarbetare.
Furstens inkomster ökades med antalet invånare i hans furstedöme,
godsägaren behövde bönder till att odla hans lörd eller till att betala
avgiften för den jord, de arrenderade av honom, och de fria
kommunerna sågo gärna, att antalet av deras medlemmar ökades till
fortsatt odling av jorden, enär varje kommun hade skyldighet att till
fursten årligen betala en bestämd summa i reda penningar eller
naturaprodukter, och ju större antalet arbetsföra medlemmar blev, desto
mindre blev också den avgift, som envar hade att erlägga. För att
emellertid förskaffa sig den arbetskraft, de stora jordägarna, furstar
eller godsherrar behövde, skydde dessa ingalunda olagligheter och våld,
som snart till och med upphöjdes till regel. De många krigståg, vilka
företogos, hade i själva verket intet annat syfte än att taga krigsfångar
för att av dem göra jordbruksträlar. Någon gång bortförde den
starkare jordägaren den svagares bönder med våld och tvungo dem att
bosätta sig på hans ägor. De fria kommunerna å sin sida tillgrepo det
medlet att förbjuda sina medlemmar flytta, förrän någon befunnits
villig att fylla platsen. På detta sätt kringskuros allt mera den
jordbrukande klassens frihet och självbestämningsrätt. En medverkande
omständighet härtill var också böndernas skuldsättning. Då en bonde
övertog jord på arrende av en godsägare, hade han själv sällan
penningar till att förskaffa sig nödiga redskap till sitt arbete, till boskap
och annat, som krävdes för att börja jordbruket eller livnära sig och
sin familj, till dess att första skörden bärjats. I dylika fall kom
godsägaren honom till hjälp och förskotterade de medel bonden behövde.
Därmed hade han emellertid också fått i sin hand att kunna
kvarhålla bonden, om denne ville bvta om hemort. Dåliga skördar,
farsoter, eldsvådor, krigståg och andra olyckor gjorde också sitt till och
bragte till och med förmögna bönder till tiggarstaven. Gäldlagarna
voro oerhört stränga, och en juridisk myndighet, som med kraft skulle
kunnat skydda de svaga, fanns icke. Musjiken var sannolikt då
liksom nu blott alltför benägen att ta emot ett lån utan
försiktighetsmått för återbetalningen, och på detta sätt kom det sig också, att en
stor del av den jordbrukande befolkningen i själva verket var
livegen, långt innan livegenskapen officiellt erkänts och fått hävdens
bekräftelse.
Så länge de många oberoende delfurstendömena funnos, och varje
godsägare var en nästan enväldig härskare på sitt område, hade bön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
