Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Böndernas ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derna ännu ett medel att undandraga sig förtrycket genom flykten.
Antingen flydde de till en angränsande godsherre, som kunde beskydda
dem mot deras förra husbonde, eller begåvo de sig till
grannfursten-dömet, där de naturligtvis voro ännu säkrare. Härmed var det
emellertid slut, då samtliga furstedömen samlades i storfurstens av
Moskva hand.
Redan delfurstarna hade såsom belöningar åt sina tjänare skänkt
gods och överlämnat åt dem själva att med sin jord göra vad de
behagade. De moskovitiska tsarerna gåvo endast nyttjanderätten till
ett visst område åt sina tjänare, och fördelade jorden alltefter
mottagarens rang och de tjänsteförpliktelser, han iklätt sig. Som
emellertid den förlänade jordens värde mindre berodde på områdets
storlek än fastmer på det antal bönder, som bodde på detsamma blev
också varje förflyttning av befolkningen liktydig med en förflyttning
av egendomens gränser, det vill säga med en rubbning i de åtgärder,
tsaren vidtagit. En bojar, som fått en jordegendom, på vilken tjugu
bondfamiljer bodde, kunde sålunda med skäl klaga, om tio familjer
flyttade bort, att han förlorat hälften av sin förläning, fastän
jordområdet icke ens i ringaste mån förminskats, och att han följaktligen
icke kunde uppfylla sina förpliktelser. För de stora godsägarna hade
detta ingenting att betyda, enär dessa alltid funno utvägar att locka
bönderna till sina gods, såsom också skedde till och med långt
efter Katarina II :s legalisering av livegenskapen, särskilt i
Lill-Ryssland. För de senare godsägarne blev däremot förlusten av deras
bönder av så mycket större betydelse och gjorde också tsarens
mellankomst nödvändig. På detta sätt blev böndernas fästande vid jorden
den naturliga följden av den feodala jordbrukningen, som i sin tur
var en oskiljaktig del av det moskovitiska förvaltningssystemet.
Tsaren tvingade adeln att tjäna honom och saknade medel att betala
dess tjänster annat än i jord jämte ett antal på denna bosatta arbetare,
som hindrades att utvandra från densamma. På samma sätt förforo
tsarerna av samma skäl mot de fria kommunerna. Dessa kunde ju
icke heller uppfylla sina skyldigheter mot tsaren, om deras bönder
fingo fri flyttningsrätt. Kommunerna voro i viss mening tsarens
egendom, varför han också kunde för egen räkning göra detsamma,
som han gjort för sina adelsmän. Nu stiftades också stränga lagar,
som förbjödo böndernas flyttning, om de sökte byta om hemort,
ävensom mot de godsherrar, som skänkte en fristad åt rymmarna. Ville icke
bonden trotsa steppens faror eller mödorna av ett kringströvande liv
-239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
