Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI. Den ryska intelligensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen och det hopp, som det ingav om bättre förhållanden.
Tio år därefter skrev kritikern Bjelinskij med den betecknande
motvilja mot samfälld handling, som utmärker det ryska kynnet, med
full övertygelse: »Endast i filosofien finnes svaret på själens frågor,
endast filosofien ger själen lugn och harmoni. Framför allt lägg
politiken å sido och undvik all politisk inverkan på tankegången.
Politiken är meningslös i Ryssland, och endast tomma hjärnor befatta sig
med densamma. Älska det goda, och det skall bli ditt fosterland
till nytta, utan att ens försök göres
därtill. Om alla individer i Ryssland
fullkomnade sig på kärlekens väg,
skulle Ryssland utan all politik vara
det lyckligaste land i Europa.»
Även hos den ryska diktens första
hjälte, Eugenij Onjegin i Pusjkins
bekanta, poem, vilket skrevs tio år före
Bjelinskijs uttalande, finner man den
rådande hopplöshet att kunna uträtta
något, som utmärkte det dåtida
Rysslands bästa förmågor och förlamade
deras handlingskraft, oförbehållsamt
lagd i dagen. Onjegin lever ett
onyttigt liv, finner ingen tillfredsställelse
i verksamt arbete, och fast han är
färdig att i fråga om sina livegna bönder
tillmötesgå kravet att lätta deras
bördor, gör han icke annat, än .vad hans samvete omedelart
fordrar. Han är en »surnumerär», en människa, för vilken ingen
organisk plats finnes i staten. — En dylik onyttig tillvaro för även
Lermnotovs Petjorin i hans roman »Vår tids hjälte», men har dock
högre syften än Onjegin, söker lösningen på den irriterande fråga,
som oroar honom, och lägger med hänsynslös uppriktighet sin själs
svagheter i dagen. De tvivel, som mot slutet av 1820-talet oroade de
intellektuella, erhöllo ett förträffligt uttryck i Petjorins egen
bekännelse: »Från livets storm har jag medfört blott få idéer och ingen
enda känsla. Jag har länge upphört att leva med mitt hjärta — jag
lever endast med mitt huvud. Jag väger, analyserar mina lidelser och
handlingar med strängt allvars nyfikenhet, men utan sympati. Två
människor finnas i mig, den ena lever i ordets fulla betydelse, den
andra resonerar och bedömer den första.»
Alexander Sergejevitz Gribojedov,
rysk skald.
1795—1829.
-285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
