Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pisarev kommer slutligen även till att förneka brottets tillvaro:
sådana människor som Turgenjevs Basarov avhållas av intet annat än sin
subjektiva smak från att mörda och röva, och intet annat än
subjektiv-smak förmår människor av samma slag att göra upptäckter på
vetenskapernas område. Pusjkin och Lermontov kallas av Pisarev skalder
för tuberkulösa mör och löjtnanter. I sin hänsynslösa strid mot det
traditionella och de erkända auktoriteterna vill han ha de redan
besvarade frågorna på nvtt »ombesvarade» och fordrar i denna strid av sina
samtida fasthet och hårdhet samt fördömer historianismen. För att
skapa det nya, den nya människan, måste det gamla hänsynslöst
förstöras: »vad man kan slå sönder, måste man också alltid slå sönder;
vad som håller, duger; vad som blir smulor, är skräp; i alla händelser
så giv hugg åt vänster och höger, detta skall och kan icke göra skada.»
För Pisarev finnas inga stora män; såsom materialist uppfattar han
den historiska utvecklingsprocessen också avgjort deterministiskt och
förklarar de stora männen såsom en omständigheternas lek; han har
emellertid icke klart för sig, att han falskt uppfattar determinismen
och den historiska processen.
Då han i sin kritik av Basarov i Turgenjevs roman jämför denne med
hans litterära föregångare Petjorin i Lermontovs roman och
Turgenjevs Rudin, kommer han till den slutsatsen, att den äldre generationen
onödigtvis plågat sig med sina åsikter om gott och ont och till sist
ändå ingenting funnit och ingenting uträttat. Rudin hade vetande,
men ingen vilja, Petsjorin vilja, men intet vetande, Basarov har både
vetande och vilja, känner sina svagheter, men också sin styrka, känner
sin ställning och inrättar sig praktiskt därefter. Hans tillstånd är en
»kall förtvivlan», som blir fullständig likgiltighet, men detta oaktat
utvecklas den enskilda personligheten till yttersta gränsen av hårdhet och
självständighet. Därför att människorna icke ha någon möjlighet att
handla och ombilda livet, utgjuta de sin vredes skålar över svagheten
i tankens värld; där uppehåller ingenting det förstörande kritiska
arbetet, »de vidskepliga föreställningarna och auktoriteterna slå de i
tusen bitar, och världsåskådningen rensas fullständigt från åtskilliga
spökföreställningar.»
Man kan förstå, att Pisarev i sin strid mot absolutismen överdrev
realismen. En ung man på tjugutvå år, som flera år av sitt liv varit
inspärrad på fästning för ingenting, kan icke gärna skriva utan överdrift.
Då man betecknat hans uppträdande mot Pusjkin såsom vandalism, är
detta fullt berättigat, men »estetikens förintelse» och Pisarevs andra
överdrifter låta honom i allmänhet te sig som litterär bekämpare av
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
