Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Panslavismen hotar ingalunda mänskligheten eller ens Europa med
en förtryckande världsmonarki, den vill endast främja hela
mänsklighetens harmoniska utveckling och för den skull bilda en motvikt
mot Europa, som genom sitt kolonisystem och sina våldsamma
övergrepp svårt missbrukat sin makt i främmande världsdelar. Till att
inskränka denna övermakt måste Ryssland utöva ett visst inflytande
över »västra, mellersta och östra Asiens» folk, dock utan förfång för
deras politiska oberoende och självständiga liv. För övrigt må Europa,
d. v. s. England och Frankrike, behålla sitt övertag i Afrika,
Australien, de båda indiska halvöarna och Arabien, men Ryssland förbehåller
sig likväl att på det brittiska Indiens gränser och inre lugn utöva ett
hotande tryck, om England motsätter sig den »orientaliska frågans»
samslaviska lösning. Slutligen och ypperst av allt, som Ryssland kan
beskära världen, är det emellertid en ny kulturtyp i sin kommande
utveckling, en typ, som i mångsidighet och lyckligt avvägd harmoni skall
överglänsa alla föregående, hebréernas ensidigt religiösa, hellenernas
skevt förvuxna estetiska och teoretiska och romarnas strävt politiska,
och i alla dessa mot varandra stridiga typer ingjuta några droppar av
sin egen läkande balsam i det germansk-romanska Europas
sönder-brustna och förruttngjide kultur, som kastas mellan den sociala
revolutionens Scylla och cæsarismens eller militärdespotismens Charybdis,
mellan politisk demokratism och ekonomisk feodalism. Läkedomen är
»samfälld jordäganderätt», den rätt, som den ryska miren förvaltar
inom och för sin menighet — obstjina — i kraft av urminnes hävd och
vars rättsskick innebär den fulla försoningen mellan lagbunden
samhällsordning och sann folkfrihet.
Den berömde 1842 födde furst Peter Alexandrejevitj
Krapotkin, som efter 1917 års revolution återvänt till Ryssland, levde länge
i landsflykt i London, där han gjorde sig känd för sina geografiska och
sociologiska arbeten. Hans även på svenska (1900) översatta
självbiografi »En anarkists minnen» är jämte Herzens memoarer
Rysslands bästa verk inom den kulturhistoriska memoarlitteraturen och
dessutom ett värdefullt bidrag till den europeiska arbetarrörelsens
historia. En god inblick i författarens personlighet skänker även hans
»Ryska litteraturens historia», som också utgör ett nytt »bevis på, att
en rysk ’anarkist’ i regel är en chauvinistisk patriot, då det gäller att
objektivt bedöma ryska företeelser». Krapotkin häktades 1874, men
lyckades 1876 rymma från sjukhuset i Peter-Paulsfästningen och
komma till Europa, där han började arbeta på att organisera anarkismen.
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
