Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tryckte, om också omedvetet, samma mäktiga behov hos mänskligheten
efter den allmänna och världsomfattande föreningen».
I slutet av 1870-talet grep sig Dostojevskij an med ett tema, som
länge sysselsatt honom och skapade sin omfångsrikaste roman, av
vilken han likväl fullbordade endast första delen, »Bröderna Karamasov»,
som utkom 1881. Till sitt yttre är detta en familjeroman, historien om
de tre bröderna Karamasov, Mitja, Ivan och Alesja samt deras
halvbroder, lakejen Smerdjakov, som — enligt en tradition — avlats endast
av badstugans fuktighet, icke såsom andra människor, och slutligen om
deras fader, en i svineri förkommen människa, som för sina små
grisar», d. v. s. barnen, skryter med sina experiment i sadism. Av
denne fader har äldsta sonen Mitja ärvt sinnligheten, av modern sin
energi och kraft, men faderns cyniska, smygande, dräglande är likväl
främmande för denna expansiva våldsamma natur, som huvudstupa
kastar sig i avgrunden, men i sitt fall uppstämmer en hymn till Gud.
Vällusten sitter honom i blodet, såsom för övrigt hos alla Karamasov,
och upprör det till vilda stormar; ty skönhet är något förskräckligt,
ofattligt. "Det värsta härvid är, att många börja med den sixtinska
madonnans ideal och sluta med det sodomitiska; en annan tillbedjare av
Sodom svärmar ännu med all ungdomlig eld för Sixtina, ty även i
Sodom är skönhet, just för massan av människor. Här kämpa Gud
och djävulen om människohjärtat.» Mitja är en dubbelnatur, som i all
sin uselhet är i stånd till de största självuppoffringar, men måste renas
från slaggen genom stora lidanden och för den skull sona en inbillad
förbrytelse, i det han på indicier anklagas för mordet på sin fader, varom
han ingenting vetat. Mordet hade däremot Smerdjakov, en moralisk
Quasimodo, ett »äkta Dostojevskijskt preparat», till hälften skopts, till
hälften sprätt, en »vägglus», kort sagt, en Karamasov, »i skräck avlad
med en idiotisk tiggerska, epileptiker, utan religion, trots all sin brist
på bildning, skeptiker och rationalist. Den hand, som förde mordet var
emellertid Ivans, den andra broderns jurist, som därvid förfor efter
grundsatsen: »Allt är tillåtet», och så länge inskärpte denna grundsats
hos Smerdjakov, till dess att denna omsatte densamma i handling.
Smerdjakov hängde sig, sedan han erkänt vem som var gärningens
upphovsman, men hans vittnesbörd togs icke för gott av domstolen, enär han
avlagt detsamma i feberyra i förbindelse med hallucinationer.
Ivans moraliska kris är mycket viktigare än Mitjas, men spränger
bokens ram och gör, att »Bröderna Karamasov» icke är en
familjeroman, utan överskyggas av religionsfilosofiska betraktelser, och de
sidor, som äro ägnade frågorna om Gud och själens odödlighet, de långa
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
