Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diskussionerna mellan Ivan och Alesja, tillhöra det mest glänsande och
djupa, som någonsin i världen mindre tänkts än kännts om frid och
odödlighet. För den äkta ryssen, menar Dostojevskij, äro frågorna om
Gud och odödligheten de viktigaste; Ivan är emellertid en jordbunden
ande, alldeles ur stånd att lösa metafysiska frågor. »I flammande
rättsmedvetande, som han fortfarande ser kränkt, protesterar han mot
varje harmoni i världen, mot kärlekens till nästan lögn: — »man kan
endast på avstånd älska människorna, på nära håll äro de outhärdliga;
världen är grundad på oformlighet med sina nödvändiga lidanden; det
ena framgår ur det andra, men jag fordrar vedergällning, mördaren
och hans offer få icke uppstämma ett Hosianna till skaparen;
ingenting får förlåtas, och utan förlåtelse finnes ingen harmoni, av kärlek
till mänskligheten stannar jag hellre vid mitt ohämnade lidande, vid min
oförtröttade harm: entrén till harmonien är för dyr, därför ger jag
igen den — icke för det att jag icke erkänner Gud, endast biljetten
återlämnar jag vördsammast.»
Vad människorna gjort av religionen, vartill den tjänar dem, visar
Ivan i allegorien om storinkvisitorn i Sevilla. Sannolikt för censurens
skull har scenen förlagts till Sevilla, tv allegorien gäller för alla
positiva religioner, icke blott för den romersk-katolska; i stället för
storinkvisitorn kan man lika väl sätta namnen Pobjedonostsev eller Calvin,
utan att innehållet förändras. Då det syndas i religionens namn,
uppträder Kristus åter på jorden, predikar och kastas på befallning av
storinkvisitorn i fängelse för att nästa morgon brännas. På natten kommer
storinkvisitorn in i cellen för att rättfärdiga sig för Kristus. »Din
sanna lära»,- säger han, »duger icke för mänskligheten, endast för de
utvalda; den frigör ju icke människan, som ändå icke känner någon
större sorg än att underkasta sig en herre; men du lär att förkasta allt,
som människan behöver: under, hemligheter, auktoritet, det jordiska
svärdet, det jordiska brödet; för den skull har ett förbund med satan
beriktigat din lära; vi göra människorna lyckliga, låta dem arbeta och
latas, synda och begära förlåtelse, giva lyckan åt svaga varelser,
såsom de äro; de skola dö milt och på andra sidan om graven finna
endast den eviga döden. Men vi bevara hemligheten att locka dem för
deras egen lyckas skull med himmelsk och evig vedergällning.
Olyckliga förbli endast vi, som bevara hemligheten. Du stör vår verksamhet,
för den skull låter jag bränna dig.» Kristus svarar ingenting, kysser
endast gubbens blodlösa läppar, och under denna kvss skälver
inkvi-sitorn från huvud till fötter; han öppnar cellens dörr och driver ut
Kristus: »Gå och kom aldrig igen !»
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
