Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till följd av denna förnekelse av Gud och odödligheten utvecklar sig
hos Ivan den mest logiska, krassa egoism och, åtminstone till det
trettionde året, den nakna livsglädjen och levnadslusten: — »Sedan skall
jag kasta bort bägaren utan att ha tömt den till dräggen och gå bort,
jag vet icke vart.» Denna levnadsvishet, hans logiska, analytiska
förstånds triumf, kullkastas emellertid av Smerdjakovs logik, som helt
enkelt drager konsekvenserna. En svår sjukdom med hallucinationer,
djävlar o. s. v. kastar honom på sjuksängen; hans starka konstitution
räddar honom, men nu är det slut med epikureismen, som icke
återställes. Sådana äro bröderna Karamasov, representanterna för den
råaste eller renaste materialism, mot vilken tendensen i hela romanen
vänder sig. Dostojevskij har emellertid icke slutfört detta sitt
lidelsefulla bekämpande av materialismen: Dostojevskij dog nämligen från
denna del av romanen, och hans frånfälle var en av de smärtsammaste
förluster, den ryska litteraturen lidit. Hos Dostojevskij finner man
den »mystiska skräcken», symoblismen, allt detta före Ibsen, Nietzsche,
Strindberg och Maeterlinck, och finner därtill också mycket annat, t. ex.
hela den modärna psykopatologien. Så länge metafysiska frågor, frågor
om gott och ont, om människoandens nattsidor finnes, skall Dostojevskijs
romaner också läsas. De intryck, han efterlämnar, hos sina läsare,
utplånas aldrig. Den kraft varmed han mest fängslar, är den innerliga
kärleken, aktningen för människan, vilken han ser och finner även i
förbrytaren, i drinkaren, i den prostituerade. Dostojevskij var själv långt ifrån
skuldfri. I djupaste mening en av Rysslands största
människovänner och stundom blid som ett barn, var han på samma gång
misstänksam, högmodig, skygg och regellös i sitt leverne — särskilt hemfallen
åt en spelpassion, som ofta bragte honom och familjen i största nöd,
ehuru de förtjänster, hans penna inbragte honom, ingalunda voro små.
Men i Dostojevskij avspeglar sig också mycket av det ryska lynnet:
innerlig uppriktighet och misstänksam stolthet, resignerad ödmjukhet och
förmäten självöverskattning, en äkta typ för det folk, som längre än
någon annan civiliserad nation höll på livegenskapen såsom en
naturlig, patriarkalisk samfundsordning; som tolererat byråkratism och
milita-rism vid sidan av fridsammaste anarkism av Tolstojs menlösa slag;
som i lidandet ser något heligt, i brottslingen en olycka, och som i sitt
talspråk aldrig velat veta av den klassöndrande herre-titeln» (A.
Jensen).
Politiker i detta ords vanliga bemärkelse var Dostojevskij icke;
socialismen kan icke räkna honom till de sina, och icke heller var han
någon revolutionär; trots den oerhörda grymhet, med vilken han behand-
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
