Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och fullständigt skilj t sig från västern. Men kyrkan har försvagats ändå
mera i Ryssland än i Bysans. I Solovjevs framställning av Rysslands
kyrkliga historia framställes patriarken Nikon såsom Antikrist och
förföljelsen av raskol och sekterna såsom okristligt våld; tsar Peters
reformer äro blott en yttre, mekanisk anslutning till västern, endast första
steget; Peter och hans efterträdare ha en gång för alla underkuvat
kyrkan. Rysslands uppgift är sålunda den att innerligt ena sig med
västern, icke blott gripa, utan även begripa de främmande formerna, på
samma gång som Ryssland ställer en stark stat till den universella
kyrkans förfogande, på det att denna skall kunna genomföra folkens
pånyttfödelse : — den ryska tsaren och påven måste bli den sanna fria
teokra-tiens organ; den teokratis, som vilar på våld, är falsk.
I sitt poem »Ex Oriente lux» återkommer Solovjev till sin idé
om Rysslands religiösa världsmission och undrar, om »Ryssland vill
vara Kristi eller Xerxes’ Orient». På det ryska folkets universella
betydelse hyser han en optimistisk tro. »Det ryska folket», säger han,
»är för mig icke endast en etnografisk enhet med medfödda
säregenheter och vissa materiella intressen, utan ett folk, som är redo att offra
sig för Guds sak, ett teokratiskt folk av kallelse och plikt. Men om
Ryssland icke uppfyller denna plikt, icke avstår från sin nationella
egoism och från lösen: ’makten före rätten’, icke eftersträvar andens frihet
och sanning på fullt allvar och av alla krafter, skall det aldrig ha
framgång vare sig i inre eller yttre angelägenheter.»
Solovjev blev ganska snart fiende till den slavofila nationalismen.
»Den ryska patriotismen», säger han, »ligger icke i Rysslands
maktställning, utan i erkännandet av egna synder. Europa betraktar oss med
fruktan och ovilja, enär det ryska folkets elementära kraft är
dunkel och gåtfull, dess andliga och kulturella skatter mindre värda, men
dess politiska anspråk tydliga, bestämda och stora. Utan andlig
frihet och självförnekelse skall Ryssland icke kunna uträtta något mot
det inre sektväsendet eller missförhållandena — varken det kyrkliga eller
de kroniska illdåd, som, vida kraftigare än man är böjd att tro,
sammanhänga med den inre politiken. När Krimkriget blev en kamp med
västmakterna, när Wien ställde sig mellan Ryssland och
Konstantinopel, när polacker kämpade på turkarnas sida mot Ryssland, och när
serber förenade sig med mohammedaner under Österrike, är det
tydligt, att det icke längre är en kamp mellan kristendomen och islam, utan
mellan det ortodoxa Ryssland och den katolska världen. Polen är
Västerns förtrupp; bakom Polen står Österrike, bakom Österrike Rom.
Till kampen mellan det första och det andra Rom sällade sig i femtonde
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
