Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Alexander III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
halvmörker i själens djup, och de största tankarna äro oklara. Men just
folkets massa hängiver sig åt denna naturliga tröghet, som likväl icke
får förblandas med obildning och råhet, utan endast är den naturliga
och sunda rädslan för — logiskt tänkande, rädslan för det jäktande
modärna framsteget. Folket sätter sin lit till traditionen, som icke är
utspekulerad, utan uppstår av själva livet; endast historien och historien
allena, men ingen naturrätt är den för mänskligheten önskvärda nödiga
auktoriteten. Och denna auktoritet upptages helt naturligt av den äkta
ryssens ofördärvade troende sinne: folket känner omedelbart genom
sin själ och varseblir denna absoluta sanning konstnärligt genom sin
själ. I folkets legender har denna absoluta sanning fått sitt
konstnärliga uttryck, legenden är hela folkets historia. Historien är, säger
Pobjedonostsev, den tillförlitligaste auktoriteten. Den absoluta
sanningen — är den religiösa sanningen, men ingen religion in abstracto,
utan den ryska kyrkan, hon är den absoluta sanningen, och av denna
sanning blir ryska folkets obildade massa delaktig, utan all logik och
filosofi genom de kyrkliga ceremonierna. Den ryska kyrkan har, den
ryska kyrkan är den absoluta sanningen, och för den skull har och är
det ryska folket denna sanning. Den troende skall aldrig erkänna en
främmande kyrka, tvärtom skall han »i nödfall med våld, påtvinga andra
sin lära». Här slår mystiken om till äkta ortodox jesuitism.
Av det europeiska arvonda framgår ännu ett annat ont, nämligen
tron på den naturliga människans förträfflighet. Människan är
emellertid, enligt Pobjedonostsev, av naturen elak, och för den skull är
demokratien i alla sina former av ondo. Med oblidkeligt hån och förakt
gisslar Pobjedonostsev representationssystemet och parlamentarismen
och ser i den senare endast vår tids »stora lögn». Frihet, jämlikhet,
broderlighet äro ingenting annat än fraser och idoler. En människa
med heders- och pliktkänsla kan icke finna sig i det modärna valsystemet
och alls icke i den allmänna rösträtten. Pobjedonostsev riktar sig mot
advokaterna, vilka såsom modärna sofister, draga massorna vid näsan.
Och likaså förkastar han jurydomstolarna. Och pressen sedan! Den
avskyr han av hela sitt hjärta och frånkänner den alla anspråk
på att vara uttrycket för den allmänna meningen — den är fastmer vår
tids lögnaktigaste institut. Detta gäller naturligtvis icke om Katkovs
tidning, endast om nihilisternas, socialisternas och de liberalas organ.
I samtidens talrika självmord finner Pobjedonostsev ett bevis på,
huru helt och hållet onaturligt, meningslöst och falskt det modärna livet
är. De gamla beprövade normerna för samhälls- och familjeliv ha
försvunnit, i deras ställe har egoismen kommit såsom följd av individua-
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
