Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Alexander III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Balkanhalvön vill han annektera Konstantinopel, men icke av
nationalism, utan för att förnya det östromerska kejsardömet.
Leontjev är en ganska komplicerad natur — odrägligt komplicerad —
såsom han själv säger. Av naturen konstnär och autokrat, genom sin
naturvetenskapliga och medicinska bildning realist och materialist,
lärjunge av Herzen, Tjernysjevskij och de ryska nihilisterna, beundrare
av Turgenjev och de stora ryska och europeiska skriftställarna,
började han tvivla på sin bildning och sin naturliga begåvning. Han ville
fullständigt kväva sina tvivel och uppsökte för den skull den mörka och
kvava klostercellen samt blev munk. Det dröjde emellertid länge, innan
han kunde besluta sig härtill, och dessutom anlade han endast i
hemlighet munkkåpan: — »den som en gång smakat frukten av kunskapens
träd, kan icke helt gå tillbaka!» Härav kom sig också den inre striden
och tvedräkten som sönderslet honom, det ständiga självplågeriet och för
den skull även den ständigt förnyade törsten efter absolut
tillfredsstäl-lese. Till slut blev själva kvalet behov, och sålunda gjorde Leontjev
sin Gud till en straffande Jehovah i den ryska tsarens person, vars
obegränsade godtycke växte ut över den sinnliga världen. Chomjakov såg
i Kristus kyrkans huvud, Leontjev såg detta i tsarens, och religionen blev
politik. Men alltid reste sig Leontjevs starka personlighet mot
Gudtsaren ; han ville, men kunde icke längre tro; ville fatta mod och störta
denna fruktansvärda Gud från tronen, men krafterna sveko, och den
pinade själen längtade efter den eviga vilan. »Världen, jordelivet
försvinner för evighetens bild, livet synes så intigt, människan så
vanmäktig, att Leontjev alls icke behöver moralen, endast religionen, och denna
är ingenting annat än asketisk overksamhet och fruktan. Det
pessimistiska förnekandet av viljan, den fullständiga moraliska och
socialpolitiska nihilismen, som dock icke vänder sig mot Gud, utan mot hans
offer med ett ord den troende teistiska terrorismen.» (Masaryk).
Leontjev hatade demokratien, hatade socialismen, i grunden var han
egoistisk autokrat, som helt personligt tager hela kyrkan, och dess
himmel i anspråk för sig själv. I Leontjev, säger Masaryk, uppenbarade sig
i själva verket en kraft, ända till anarkism stegrad
religionsindividualism, och i jämförelse med denna fullblodsreaktionär äro Katkov och
Pobjedonostsev »rena stympare, reaktionens hyrda och betalade
con-dottierer». Leontjevs religions- och kyrkofilosofi vann emellertid allt
mera inflytande såväl bland teologerna som bland de nyare
religionsfilosoferna. »Svaga och förvagade människor kunna icke motstå det
absurda och paradoxala!»
En återblick på de reaktionära teokraterna och de radikala, liberala
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
