Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Alexander III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stäncligheter icke kunde förmås att offentliggöra utkastet. Efter någon
tvekan utfärdade sålunda Alexander III ett manifest den 10 maj, vari
så autokratiska och legitimistiska åsikter uttalades, att det icke längre
kunde bli fråga om ett konstitutionellt regemente och att intet tvivel
kunde yppa sig om att det nu var förbi med halft tillmötesgående och
vidare förhoppningar på framtiden. Som manifestet utfärdats utan att
Loris Melikov och de övriga ministrarna erhållit meddelande därom,
avgick Melikov den 16 maj och de övriga följde hans exempel.
Inrikesminister i Melikovs ställe blev »lögnens fader» såsom turkarna kallade
honom, den ivriga panslavisten, greve Ignatjev, som stod högt i gunst
hos Alexander III, vilken ansåg honom oumbärlig för sin säkerhet.
Greve Nikolaj Pavlovitj Ignatjev härstammade från den ryska
lågadeln, som är så talrik som sanden i havet, men gjorde detta oaktat
en lysande karriär, utan att i grund och botten någon kunnat säga, på
vilka egenskaper och talanger denna framgång berott. Protektion
saknade han visserligen icke, och redan fadern hade blivit
generaladjutant åt tsar Nikolaj I samt varit generalguvernör i Petersburg, men vid
25 till 26 års ålder 1854 hade sonen dock icke kommit längre än till
stabskapten. Man hörde icke heller talas om honom förrän 1860, då
man erfor, att han med den kinesiska regeringen avslutit ett fördrag,
som åt Ryssland inbringade en stor del av Mandschuriet. Han hade
nämligen genom sin faders inflytande fått en ställning hos Östsibiriens
generalguvernör Muravjev-Murskij och sändes av honom under
västmakternas kinesiska krig, då dessa besatte Peking och hotade hela det
himmelska rikets tillvaro, till Kina såsom underhandlare om avstående
av stora landssträckor söder om Amur. Synnerlig skicklighet behövde
han därvid icke utveckla: de fatala omständigheter, i vilka det
nödställda Kina befann sig, arbetade honom blott alltför väl i händerna, men
därmed var i alla händelser Ignatievs lycka jord, och sedan dess
ansågs han vara en framstående diplomat, som efter några års
sysselsättning med de centralasiatiska ärendena, 1865 flyttades till
Konstantinopel såsom Rysslands sändebud.
Två omständigheter hade härvid kommit Ignatiev, som avancerat
till general, väl till pass, dels hade han genom sitt giftermål med
furstinnan Golizyn skaffat sig fast fot inom den ryska högadeln, dels hade
han också knutit viktiga förbindelser med det gammalryska
nationalpartiet, som vid denna tid stod på höjden av sitt inflytande och i
Katkovs tidning Moskovskija Vjedomosti hade ett mäktigt språkrör. Få
om ens någon tidning torde ha utövat en sådan makt över sinnena som
denna tidning under 1860-talet i Ryssland, och i en despotiskt regerad
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
