Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Alexander III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stat som Ryssland måste det partis ledare, vars organ tidningen var,
också vara inflytelserika personer. För Rysslands inre utveckling kan
den betydelse, Katkovs tidning ägde, icke heller underskattas, varemot ’
den mindre gjorde sig gällande i utrikes politikens angelägenheter, om
personfrågorna undantagas. Detta gäller i synnerhet för Orienten.
Det ryska utrikes kabinettet hade av gammalt i sina tvister med
Turkiet försäkrat sig om popularitet hos massorna och kunde för den
skull icke underlåta att tillmötesgå nationalpartiets önskningar. I de
förhållanden, som under ett årtusende haft bestånd mellan Moskva och
Bysans, ligger, säger den ryska författaren till »Aus der Petersburger
Geselschaft», något demoniskt, oberäkneligt: här koncentrerar sig
allt vad ryssen äger av äkta idealitet. Så snart det gällt ett krig med
Turkiet, ha massorna alltid visat sig redobogna till en offervillighet,
som man eljest fåfängt söker. Ur denna folkstämningens andel i de
orientaliska angelägenheterna har också det diplomatiska bruket uppstått,
att till Rysslands representant vid Bosporen alltid välja en bekännare
av den grekisk-ortodoxa statsreligionen.
Det har sagts, att Turkiet icke haft något att frukta av sina inre
fiender, så vida det icke samtidigt hotats av utrikes fiender. Orsaken
härtill har visserligen icke legat i rikets militäriska och politiska
organisation, ty denna har — om den saken torde icke finnas mer än en
mening — alltid varit genomusel, men däremot så mycket mera i det
dödande hat, som uppfyller de kristna nationaliteterna på Balkanhalvön
mot varandra. De isolerade uppror, som nästan aldrig saknats, ha för
den skull icke gjort statsmännen i Stambul synnerliga bekymmer, men
vad som däremot ständigt oroat dem, har varit fruktan för främmande
makters inblandning i Portens tvister med sina undersåtar. Med denna
äkta statsmannainstinkt, som icke strävar efter det önskvärda, utan nöjer
sig med vad som för tillfället kan ernås, hade Ali och Fuad Pascha
som med en i Orienten ovanlig endräkt ledde Portens öden, för länge
sedan beslutit sig till att föra en resignationens politik, d. v. s. insett,
att Turkiets säkerhet endast kunde sökas i en nära anslutning till en
europeisk stormakt och att en turkisk statsman icke kunde ha en
olämpligare egenskap än viljan att stå på egna fötter och icke sky ansvaret för
sitt görande och låtande.
Detta var visserligen ingenting nytt. Under Krimkriget avlöstes
ryska sändebudets Butenjevs inflytande av Englands, vars utmärkta
sändebud, lörd Stratford de Redcliffe, länge utövade ett dominerande
inflytande i Konstantinopel. Efter hans avgång förbleknade emellertid
Englands inflytande för Frankrikes, vilket ytterligare befästes genom Frank-
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
