Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om den stora jätten Bam-Bam och feen Viribunda — av Alfaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pade lemmen helt lugnt i fickan och skuttade
omkring lika ledigt ändå.
När de kommo till Toto och bjödo på sina
besynnerliga rätter, tordes han ej säga nej, men
han aktade sig väl för att äta något av de bitar
han tog; han stack dem förstulet åt någon av
de stora björnarna, vilka beständigt lufsade
omkring och snålades.
När de ätit och druckit en stund, blev
jätten glad och munter, och så sade han, att nu
skulle de få höra musik också — riktigt fin
musik! Han viskade något åt en av de små
trollgubbarna, och så rusade denne ut och
kom strax därefter tillbaka, ledande prins
Florestan.
När Toto och Florestan fingo se varann,
hade de båda svårt att ej brista ut i glädje-rop,
men de voro likväl så kloka, att de behärskade
sig och ej låtsade om, att de kände varann.
Sedan Florestan på jättens befallning blåst
ett stycke på sin pipa, sade Viribunda:
»Skulle du inte vilja sälja åt’ mig den där
lille spele-mannen, Bam-Bam? Vad begär du
för honom?» ,
»Honom säljer jag ej», sade Bam-Bam. »Han
är en kungason. Jag tycker om att ha en
kungason till min slav.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
