Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Världskrigets återverkningar - Deflationen och fredskrisen - Den stora lockouten 1925
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S. A. F:s strävanden under de närmast följande åren, 1923—24, övervägande
blevo konserverande och utjämnande; resultaten inneburo lönemodifikationer
till arbetarnes förmån i en del fall men också allmänna avtalsbestämmelser,
vilka från industriledningarnas synpunkt voro högst önskvärda. Det hade
emellertid icke varit S. A. F. möjligt att genomdriva denna lönepolitik utan mycket
betydande ansträngningar och offer. Arbetsinställelserna, som i antal nedgingo
1921, stego betydligt år 1922, voro 1923 åter vid samma siffra som 1921 samt
sjönko ånyo 1924, varvid dock är att ihågkomma, att antalet icke är någon
mätare av intensiteten. Föreningens omkostnader i strejk- och
lockoutersättningar dessa fyra’år nådde de höga siffrorna av respektive kr. 3.6 miljoner, 3.5
miljoner, 6.3 miljoner och 2.4 miljoner.
Den stora lockouten
När vi hinna på längre avstånd från händelserna än nu, torde det bli lättare
för litet var att oförbehållsamt erkänna, att dessa den svenska industriens
strävanden till normala produktionsförhållanden genomfördes i behaglig tid. 1924
blev för världen det första året med säkrare symptom av tillfrisknande. Hösten
förut hade Tyskland efter markvalutans katastrof bragt reda i sitt penningväsende
och därmed återvunnit den första betingelsen för ekonomiskt vederfående. Och
under år 1924 accepterades den s. k. Dawesplanen för de tyska krigsskadeståndens
reglerande, vilken, utförbar eller icke, åtminstone gav i någon mån fasta
utgångspunkter för framtidssträvandena. Man kunde åter på allvar hoppas på en
allmän förbättring inom världsekonomien, och de närmast följande åren skulle
icke helt svika dessa förväntningar.
Under sådana ljusnande utsikter blev det avgöranden av synnerlig vikt, som
förelågo för S. A. F:s styrelse, när denna under hösten 1924 tog i övervägande
sina mått och steg för den kommande vintern. Av redogörelsen härstädes
framgår, att man med åren kommit långt från de föga komplicerade förhållanden,
då S. A. F. egentligen såg sin uppgift att tillbakavisa arbetarsidans anspråk och
följaktligen mest avvaktade dess initiativ eller möjligen genom en framstöt
sökte något förrycka och försvaga detta. Så som avtalstekniken under årens
lopp utvecklats med den långa raden av kollektiva uppgörelser (riksavtal, på
dessa grundade lokala avtal), måste från arbetsgivarnes synpunkt
förfaringssättet bli ett helt annat. Det gällde numera för dem att själva vara beredda
till initiativ efter noga övervägande av ekonomiska utsikter, motsidans
sannolika åtgöranden samt övriga tillfälliga förhållanden, som kunde väntas påverka.
Då de större kollektivavtalen inom S. A. F. utlöpa vid årsskiftet med tre
månaders uppsägningstid, har följaktligen den praxis utvecklat sig, att föreningens
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
