Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sagan om Hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
wäl til häst förän kampen begynte göra satz på satz, så
at hatten flög af Ryttaren: han gret och war glad, at
han fick stiga af en stund: Farbror, sade han, jag rider
på wallacken så länge, medan j kommen Grollen til
gångs: jag wil ymsa och stundom rida på den ena, stundom
på den andra. Ja wäl, lille wän, sade Styrbiörn;
men derföre bör Hästen intet wårdslösas och få oseder:
han bör åtminstone känna sin Herre; härup ännu en gång
och war karlwulen. Sigge steg til Häst igen, giorde
kors för sig, som hans Mor hade lärt honom, och klämde
til det bästa han kunde; men Styrbiörn gaf Grollen
en dryg snärtsläng: wisp, dermed war det giort: kampen
kände en hop owanligheter på sig, så at han slog
bak ut och giorde så mäktiga språng, at Sigge tumlade
långa stycket bort i en dam. Styrbiörn tog sig en trumpen
upsyn och bannades; men log i sitt sinne, och efter
den stunden torde Sigge aldrig up på Grollen. Han
hölt sig sen wid Walacken och swor illa på
Styrbiörn, som narrat honom.
Men nog kände Hästen, at han fådt husbonde,
när han fådt Styrbiörn. Det är wist, Styrbiörn war
en käck Ryttare; men hård, så at röda bloden syntes på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
