Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varför påven blev så gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strax därpå tyckte hon sig varsna ett ansikte, som var så
vitt, att det genomskimrade mörkret. Då jagade en outsäglig
skräck igenom henne. ”Det är dödsängeln, som svävar över
mig”, tänkte hon. ”Ack, vad har jag gjort? Jag har givit
mig i den förskräckliges våld.”
Hon började springa, men hon hörde dånet av de starka
vingarna, och hon var övertygad, att Döden följde efter
henne.
Hon flydde med ilande hast genom ett par gator. Under
tiden tyckte hon, att Döden kom henne allt närmare. Hon
kände redan hans vingar slå mot hennes skuldra.
Plötsligen hörde hon ett vinande i luften. Något tungt och
vasst träffade hennes huvud. Dödens tveeggade svärd hade
nått henne. Hon sjönk ner på knä. Hon visste, att hon måste
mista sitt liv.
— — —
Några timmar senare blev den gamla Concenza funnen på
gatan av ett par arbetare. Hon låg där medvetslös, träffad
av ett slaganfall. Den stackars kvinnan blev genast förd till
ett sjukhus, och man lyckades återkalla henne till sans, men
det var tydligt, att hon inte hade lång stund kvar att leva.
Man hann i alla fall sända efter hennes barn. När de,
fulla av bedrövelse, anlände till hennes sjukbädd, fann de
henne mycket lugn och lycklig. Hon kunde inte säga många
ord, men hon låg och smekte deras händer.
— Ni ska vara glada, sade hon, glada, glada.
Hon tyckte synbarligen inte om, att de grät. Hon bad
också sjuksköterskorna, att de skulle le och visa sin glädje.
— Glada och lyckliga, sade hon, nu måste ni alla vara
glada och lyckliga.
Hon låg med hunger i ögonen och väntade att få se en
smula glädje.
Hon blev allt otåligare över barnens tårar och över
sjuksköterskornas allvarsamma miner. Hon började yttra saker,
som ingen kunde fatta. Hon sade, att ifall de inte vore
glada, hade hon lika gärna kunnat leva. De, som hörde
henne, trodde, att hon yrade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
