Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67 SKYDDSLINOEN
och därvid fått tårar i ögonen, som om han
hållit på att kväfvas. Sam och Elsa hade bytt
en blick därvid, men utan att denna gång bli
ense.
— Låt’en vara, han har festat om en smula
för starkt! — ville häradshöfdingens lugnt skarpa
ögon säga. Men Elsa beslöt göra ett
försiktigt, inledande försök — tillfället tycktes henne
så gynnsamt. — Hon hade icke räknat fel. Hans
högresta gestalt ryste till som för en inre snyftning,
som maktlös mot en öfverväldigande känslas
brottsjö. Och dignande af utmattning och sorg
lät han sin kraftiga kropp sjunka som ett sjukt
barns ner på närmaste soffa. Elsa satte sig
raskt och mjukt på en stol nära hans hufvud,
svartsjukt bevakad af Mohren.
— Är det inte möjligt, att jag kan hjälpa
er ? frågade hon mildt.
— Jag vet inte, jag tror det knappt, svarade
Frits, men ni har nog rätt att undra, hvad som
händt, jag kan inte längre dölja det för er.
— Behöfver det verkligen döljas?
— Nej, utbrast han med flammande trots,
och jag gitter inte längre gå smygvägar för att
nå min egen älskade!
— Er älskade? Nå — jag visste det ju —.
Fru Elsa hade bleknat, men behärskade sig och
lade handen på hans skuldra.
— Nu skall ni inte säga mera, än ni vill,
manade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
