Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inför döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
INFÖR DÖDEN
ha tid att vänta och se tiden an — bevars! Men,
hvad var det då hon nu lika starkt, som förr,
om icke starkare, sett eller rättare känt glöda
upp i hans djupa och fasta ögon ? De ögonen
— för den, som kunde läsa i dem — de allenast
förrådde honom. Allt det andra, det’ gossaktiga
ansiktet, den ståtliga gestalten, tycktes som
döf-vadt, vyssjadt till dvala af något hemlighetsfullt
bann. Aldrig skulle det falla henne in att
oombedd, kanske mot hans önskan och begär, väcka
upp all denna slumrande mandom. Därtill var
hon själf mycket för stolt, och — i stället kunde
hon visst rent af komma att hata honom.
Visan var slut. Man applåderade, och inte
längre på skämt. Man tiggde sig till ännu ett
da capo: — »tallarnas barr och björkarnas
blad» —. Han sjöng den verkligen som en
kärleksvisa. Och lika varmt, lika klangfullt
stegrande nu andra gången. Var det månne icke
för henne, Malva, han sjöng den ? Hon blef
halft rädd, halft lycksalig därvid — och måste
se upp mot honom, upp i hans ansikte. Han
såg det ej. Med blundande ögon .sjöng han, de
guldljusa brynen skälfde, kanske af själfva
ton-frambringandet. Och de friskt röda läpparna
stodo vidöppet skilda åt, som de borde för att
låta rösten klinga ut oförändradt hel och full.
— Ett besynnerligt, förvirradt oljud från
vestibulen och straxt därpå äfven från villans
yttre rum afbröt helt plötsligt musicerandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
