Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Andersens karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERSENS KARAKTÄR
9
vidskepelse. Modern hade blivit ledsen och rädd därför
att hennes pojke skrek av full hals, och prästen, som till
slut blev ond, utbrast: »Din pojke skriker som en katt.»
Det var intet gott förebud, menade modern. Det var fult
uppförande hos en så liten en. Men en av faddrarna
tröstade hnnne med det gamla ordstävet: Skriker han så
fult, när han är liten, så kommer han att sjunga så mycket
vackrare som stor. Nåja, det slog också in, och hon
trodde också på det.
-
Men konfirmationstiden kom. Och Andersen, den
grubblande, ömtålige gossen, var rädd för de vilda
skolkamraterna eller lekkamraterna i fattigskolan. Det var
emellertid gammal sed, att prosten skulle taga de
förmögnare familjernas barn, komministern däremot
fattigmansbarnen. En vacker dag går emellertid Andersen på eget
bevåg upp till prosten och anmäler sig. Vad var att göra?
Prosten fick med hemlig förargelse bekväma sig att taga
den fattige pojken bland sina läsbarn, och Andersen fick
gå fram med barnen ur stadens anseddaste familjer. Den
stora dagen
kom, och om någon
då var stolt och glad, var det han. En lappskrädderska
hade sytt om
hans fars svarta rock åt honom, men det
var ändå icke det förnämsta glädjeämnet, ty detta bestod
däri att han hade sitt första par stövlar. För att
församlingen emellertid icke skulle gå miste om att se hans
stövlar hade han stoppat byxorna inuti dem, och med stolta
steg gick han kyrkgången uppför, men vad han i alla fall
allra mest njöt av var likväl enligt hans egen uppgift att
stövlarna knarrade, ty då kunde ju var människa höra, att
de voro nya.
konfirmationsdagen
Det är strax därefter han får ett slags inspiration.
Han meddelar modern, att han nödvändigt måste komma
till Köpenhamn. Varför det?
Varför det? Andersen blev icke modern
svaret skyldig. Han skulle bli berömd. Hon tvivlade:
hur skulle det gå till? Det förklarade han genast: först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
