Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Andersens karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERSENS KARAKTÄR
15
Men även som
säker på, att man stött på en sandbank.
ung, en tid, då vanligtvis ett visst mod och sorglöshet
plägar tillhöra människonaturen, även då kämpar han mot
dylika fantasibilder. Han företager en gång en resa medelst
skjuts genom Själland och försäkrar på fullt allvar, också
i brev, att den resan icke var utan sina ganska
allvarsamma faror, vilka han dock lyckligen övervunnit och som
bestodo däri, att landet var så kuperat, att man fick fara
uppför och nedför de hiskligaste backar, där man
naturligtvis lätt kunnat välta och skada sig till liv och lem.
Bäst som anekdot är likväl historien om hans
försiktighetsmått mot att bli levande begraven, en möjlighet, för vilken
han ej utan skäl kände en livlig fasa. För att nu
emellertid förebygga en sådan ohygglighet plägade han på sitt
nattduksbord, innan han insomnade, lägga en lapp, på
vilken han skrivit: Jag är skendöd. Denna den skendödes
självbekännelse hör väl till det mest kostliga, som
någonsin en överretad fantasi förmått uppfinna. Intresset med
alla sådana berättelser om små svagheter hos ett stort
namn ligger däri, att säkerligen Andersen aldrig blivit en
sådan uppfinnare inom overklighetens fantasivärld, om han
ej i sitt privatliv också varit en grillernas andeskådare.
Hur litet hemmastadd han i själva verket var i det vanliga
praktiska livet, framgår också av hans omöjlighet att finna
sig i främmande förhållanden. Utländska språk kunde han,
trots sina talrika utländska resor, aldrig behärska. Han
gjorde grova bockar. En gång under en vistelse i London
bad honom en av hans vänner att för säkerhets skull
uppskriva namnet på gatan, där hans hotell var beläget, och
lägga lappen i sin plånbok, då det ju kunde hända, att
han tappade bort sig i världsstaden. I sådant fall skulle
han då, tillade vännen, blott gå till närmaste poliskonstapel
och förevisa lappen. Som ett snällt barn lydde Andersen,
men när han skulle avskriva gatskylten, råkade
olyckligtvis hans blickar att falla på ett tillkännagivande som lydde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
