Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Andersens karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
HANS CHRISTIAN ANDERSEN
att en av hans äldre gynnare, en commandeur Wulff, en
gammal militär med barskt krigsmannaspråk, hade setat
där med stirrande ögon och åhört en sådan sannsaga, till
dess han slog näven i bordet och utbrast: »Men det är ju
lögn, Andersen. Fanden gale mig, det er lögn, saadant
noget passerer jo ellers aldrig nogen av os andre.»
Det är också utom fantasiglädjen en annan verkan
hans starka fantasi utövar på honom: gör den honom glad,
spelar den honom också tusen andra spratt, den
föregycklar honom hemska visioner, den låter honom se syner på
ljusa dagen, leva i en sagovärld av inbillade faror och
drömma vaken. Han har kallat sin egen
levernesbeskrivning mitt livs saga, Mit Livs Eventyr, och för honom är
fantasin både den goda fen, den välvilliga tomten och den
elaka trollkarlen och häxan. Bekant är hans eviga
ängslan för sjukdom. Särskilt var han outtömlig i
beskrivningar över sin tandvärk, en plåga, varav han mycket
ansattes och om vars detaljer han aldrig kunde låta bli att
meddela alla han träffade, bekanta och obekanta, utförliga
beskrivningar. Också säger en av hans vänner till honom
i ett brev, när han fått ett stort honorar, att nu borde
han vara lycklig, ty nu kunde han ju äta upp för en krona
medikamenter om dagen utan fruktan för att ruinera sig.
Vid minsta opasslighet tillkallades också flere läkare.
Underbart är, huru denne skarpsinnige och över
människolivets små svagheter skarpsynt resonerande iakttagare,
som kunde svänga ironins blodigaste gissel över t. ex.
prinsessan på ärtan, själv kunde falla offer för löjliga
svagheter, t. ex. då han uppenbarade ett pultroneri och en
feghet, som förefalla fabelaktiga. Vid hans berättelser om
sina resor skulle man tro, att han stundom ej hade sitt
fulla förstånd i behåll. Järnvägar och ångbåtar förefalla
honom ytterst farliga. När en duktig våg en gång slår
emot skeppet, på vilket han färdas, berättar han själv, hur
han trodde, att hans sista stund var kommen, då han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
