Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Andersens sagovärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
HANS CHRISTIAN ANDERSEN
Det är nämligen så, att det ser ut som om människorna
fattades av en dumhetens yra, när de uppträda i flock.
Eljest förståndigt folk gripes av en stämningens smitta:
antingen överdrivet entusiastiskt bifall åt det, som de eljest
knappt skulle gilla, eller ursinnigt förakt för det, som de
eljest kanske rent av skulle beundra, om blott en eller två
ledare upptaga tonen, leda strömningen. Det är på denna
människonaturens benägenhet för att följa exemplet och
när några börjat, instämma i den mänskliga fårahjordens
korus, de listiga vävarna bygga sitt försåt mot den
mänskliga klarsyntheten. Och de lyckas! Det behövs blott, att
dessa bedragare säga sig kunna väva de kostligaste kläder
åt kejsaren och uppträda med föregivandet, att man icke
är hederlig karl eller god ämbetsman, om man ej
upptäcker den utmärkta beskaffenheten av deras väv; de
vinna sin triumf därigenom, att alla förklara sig se, vad
de icke se. Man har sagt tron vara konsten att icke tvivla
om det man icke ser, och härvidlag slår denna
beskrivning på äkta tro verkligen in. Rädslan för allmänna
opinionen, för hotet att man bör tro en viss sak, dogmens
makt över människosinnet, är här förträffligt framställd.
Och slutet sätter kronan på sagan. Barnet med sin
oförvillade blick, som ser, att kejsaren är naken, är den vise,
den ende vise bland fullvuxna dårar, det är denna
avslutning, som kröner samhällssatiren, hyllningen åt det sunda
förnuftets oförvillade blick.
-
Men om Andersen som epigramförfattande
samhällssatirist är bitande och skarpsynt, är han som idyllmålare
rent av förtjusande. Hans Jon Blund, vilken barnsligt
vacker sagogestalt är den ej och den sagan är
uppfunnen av honom själv. Han, som sprutar söt mjölk i
ögonen på barnen, så att de icke kunna se honom, och
sedan blåser dem helt sakta i nacken, han, som håller ett
paraply under vardera armen, ett för de snälla barnen,
och på detta finnas bilder avritade, så att de få drömma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
