— 54 — åt, förefaller oss den av dem måttlöst beundrade C. F. Dahlgrens, ehuru den till stor del produ- cerades i de sällskap^ som tagit Bellmans minne på entreprenad, Gröna rutan, Bellmanska säll- skåpet oéh framför allt det av Dahlgren själv stiftade Aganippiska brunnssällskapet, där Blanche sedermera skulle bli rumormästare. Vår tid har sedan länge tröttnat på Dahlgrens jollrande vers och bullersamma prosa, där ingredienser från Bellman ingått en ganska oharmonisk förening med Jean Pauls jakt efter besynnerliga liknelser och personifieringar och där även lovvärda an- satser till poetisk naturskildring konstant dränkas i kaskader av meningslös jargong. Men man kon- staterar dock här och där en viss realism i själva iakttagelserna, och i sin åren 1830—31 tryckta självbiografiska roman, Nahum Fredrik Bergströms krönika, skulle Dahlgren under intryck av Ceder- borgh tillägna sig en något nyktrare stil och även få fram en något mer naturlig Stockholmsstämning. Cederborgh och Dahlgren äro Blanches båda inhemska lärare. Hos den förre har han lärt sig realismen och smaken för de småborgerliga genre- bilderna. Från Dahlgren har han ärvt något av den lätta fantastiska touchen, som präglade denne, då han var som bäst, i sina bilder från Djur- gården, Haga och andra trakter i Stockholms