— 61 — lera i att för oss utmåla ett romantiskt lastbart Stockholm, med hemska krogar och förbrytar- nästen, där demimonde och högaristokrati råkas. Den sensationsroman, som växte upp i Bal- zacs fotspår och för en tid ställde mästaren själv i bakgrunden, slog igenom först på 1840-talet. Redan tidigare hade man emellertid hos oss stif- tat bekantskap både med Dickens’ Londonskisser och Balzacs Paristavlor. Balzacs romaner kommo tidigast; de började översättas under 1830-talet, och redan år 1837 påpekade den unge kritikern C. A. Hagberg i sin i Skandia införda artikelserie »Om den nya Fran- syska vitterheten», att Balzac, då han skildrar Paris, förmår »uppfatta på djupet både det sublimt sköna och förfärliga i de ofantliga stenmassor, som skyla så mycken flärd och så mycket elände. Dessa stenmassor livas, då Balzac drager dem inom diktens område, och man behöver ej av hans Scenes de la vie parisienne läsa mer än inledningen till L’Histoire des Treize för att döma om det liv och den poesi han vet att nedlägga, ej allenast i det yttre av byggnaderna, utan i det hemlighetsfulla skuggspel som rör sig bakom gar- dinen vid en enslig lampa på vindskammaren eller i det präktigt upplysta sällskapsrummet.» Det var ju också vid denna tid Hagberg själv