satt års liv. året 1834 samt 73 inburad på bysättningshäktet, till dess kolera räddade honom från ett mödo- Han var fylld av en så stor iver för konst, att han till och med på gäldstugan, så- som Blanche berättar i Flickan i Stadsgården, arrangerade en underbar bal i det största av fångrummen, vars fönstergaller omvirades med granris och vars tak pryddes av stora guldpappers- stjärnor. Många av kavaljererna bedyrade, säger Blanche, »att man finge leta efter fordrings- ägare, som hade en sådan danssalong att bjuda på». Ja, även då Blanche tillsynes besparar sig varje inledning och kastar sig in medias res, för- står han dock ofta att nästan omärkligt infläta en jämförelse mellan livet i Stockholm förr och nu. Så börjar t. ex. »Skomakarens dotter» (Freja 28 april 1840) på följande sätt: »’Nu vill det säga något helt annat att hålla kalaser. Förut kunde det gå för sig med rödvin, men nu ska’ det vara fina viner, nu ska’ det vara portvin och madera, och Gud vet icke vad’ sade fru Snörlund till sin man, bisittaren vid det lovliga skomakare- ämbetet» o. s. v. Detta sammanhänger med en annan egenhet hos Blanche. I motsats till Orvar Odd, som nju- ter av att skildra det moderna och aktuella, har Blanche redan nu på känn, att en stad lever i