— 87 — mycket av kritik och publik. Själv skrev han i den minnesruna, som han 1857 ägnade sin musikaliske medarbetare J. N. Ahlström: »Texten ganska tarvlig i och för sig själv röjde allestädes nybörjaren.» Man måste ge honom rätt däruti. Dramat skildrar en förlovningshistoria av samma art, som Blanche brukade servera i sina Frejanoveller, men lustigt nog med omsvängd tendens. Källarmästare Propp vill gifta bort sin dotter med sin egen kypare Knäcksell, men långt ifrån att gynna denna demokratiska förbindelse låter Blanche den unga flickan i stället få sin älskade, kunglig sekter Tévander, som förhjälpes till det lyckliga resultatet av sin uppspelte och fyndige vän, löjtnant v. Sparch. Aristokratien och bildningen vinna alltså segern, men det hela tages så pass farsartat, att ingen kan falla på den tanken att inlägga någon avsikt däri. Intrigen är tafatt hopkommen, och endast kupletterna kunna hindra orimligheterna att allt- för mycket sticka i dagen. Men stycket vann publiken genom sin aktualitet. Tidningarna hade just innehållit artiklar för och emot positivspe- landet på Stockholms gator, och man var därför fullt färdig att acceptera den positivhatande källarmästare Propp som en rimlig figur, så mycket mer som man i honom igenkände den