— 98 — blott genom att låta honom dricka toddy, sjunga lustiga kupletter och ha sin hemvist på Opera- källaren, som Blanche försvenskat den gamle ungkarlen. Utan att man riktigt kan se, hur det gått till, har han blivit en i viss mån annan typ än originalets egoistiske, men innerst godmodige franske småborgare. Blanches Konjander befinner sig under hela stycket i upprymd och omtöcknad stämning. Toddyn har berövat hans känsloliv dess stabilitet; han har lika lätt att slå över i vresig ilska som i sentimentalitet. »Se, hur den lilla gossen sträcker sina små armar mot herrn», säger hushållerskan, och Konjander replikerar argsint: »Dra för tusan.» Men så tittar han in i sängkammaren: »Ja, ta mej fan, gör han inte så . . . stackars liten.» Han går med på att betala tio riksdaler banko till sköterskan för att ungen skall få öm vård, ehuru han vemodigt räknar ut, att han för det priset kunde fått sextio stora toddar. Det är också för barnets skull, som han beslutar sig för att uppsöka hans far: »Den lilla ängeln . . . han tycks säga åt mig: gå, söta gubbe, och sök upp min pappa . . .Ja, okända yngling . . .jag ska ha reda på honom . . . lita på det.» Och något av samma lyriska toddystämning behärskar honom också, då han något senare på morgonen lyckats tränga in