— 118 — den utkom innan Parismysterierna förelågo i bokform — utan närmast ansluter sig till Balzacs Histoire des Treize. 1 Det är från denna förebild Almquist fått uppslaget att skildra Paris såsom ett glupande farligt vidunder, en sorts fantastisk äventyrsvärld, där allt kan hända. Och särskilt i dialogerna i Gabriéle Mimanso märker man redan den typiska följetongsstilen: »Han störtade på knä vid hennes läger, och med en eld, som liknade Etnas på dess första dag, utropade han: O Gabriéle, tala!» o. s. v. Ungefär samtidigt med Blanche uppträdde Almquist som Sue-imitatör. I Smaragdbruden av år 1845 angav han sig parodiera arvshistorien i Den vandrande juden; i själva verket hade han börjat boken som en seriös sensationsroman, men till den grad överdrivit miljonrullandet, att han fann det opportunt att göra det hela till avsikt- lig parodi. Då det Lambertska arvet, om vilket romanen handlar, utfallit, tillfrågas huvudarvingen, Dona Clara Jamiesy, om hon för ögonblicket behöver några penningar, och svarar, att hon för tillfället ej har några behov. »Det torde likväl 1 Werin misstager sig i sin tur, då han betecknar Histoire des Treize såsom en ay de romaner, som Balzac skrev i tävlan med Sue och Dumas d. ä. (C. J. L. Almquist, Sthlm 1923, s. 311) Den utkom redan 1831 och har därför tvärtom varit mönster för de två nämnda författarne.