119 — vara några småsaker vi hade att i förbigående ordna, slöt hon, och ni kan ju skicka mig åtta miljoner mark banko eller tio i fall ni så tycker.» Man erinrar sig grevens av Monte-Christo svar, då hans bankir frågar honom, om han är nöjd att få utbetalad en miljon om året åt sig. »En miljon, svarade greven småleende, men det är ju vad jag har för vana att bära på mig som fick- pengar.» Almquist tyckes ha haft en något klarare föreställning om beloppens storlek, ty senare på dagen uppvaktas hans hjältinna av en kontorist med en jättelik guldpåse. »Det är sna- rast sagt obegripligt, hur den unge gentila man- nen förmådde bära honom; men de hamburgska kontoristernas vana, skicklighet och armstyrka med guld är utomordentlig.» Nitton andra dylika säc- kar insläpas av hans betjänter. Två år senare utgav Almquist »Syster och bror», vilken bar undertiteln »en av Stockholms hemligheter» och även sökte motivera den genom att uppduka en historia om två i portgången till Hedvig Eleonoras fattighus funna barn, vilka icke äro syskon. Det är det av både Dickens och Sue ivrigt odlade hittebarnsmotivet, som här möter i en ytterst orimlig variant. Vid den tid, då Almquist skrev denna roman, räknade emellertid Stockholm redan åtskilliga