136 — förmätne, som vågat ställa sig mellan oss båda ... som vågat ingiva er en sådan förskräckelse för mig?» — »Inför Gud har jag aldrig tillhört er!» sade hon med isande allvar; »jag skall heller aldrig tillhöra er inför människor! ... Vår brudsäng är ej bäddad i himlen . . . icke heller på jorden . . . djupt nere i de fördömdas mör- ker är den bäddad.» Att man trots dessa iögonenfallande brister läser romanen med intresse, beror på att den jämsides med de extravagant romaneska händel- serna rymmer så många förträffliga situations- bilder ur stockholmskt vardagsliv. I själva verket är Vålnaden vår första stora, fullt genomförda Stockholmsroman. Det kan ur denna synpunkt vara av intresse att kasta en blick tillbaka på dess närmaste föregångare. Man kan beklaga, att vårt första medvetna försök till en Stockholmsroman, C. A. Hagbergs »Ett hus vid Köpmangatan», endast blivit ett frag- ment och därtill — ehuru delvis tryckt — aldrig utgivet i bokhandeln. Den utförda första delen ger visserligen vid handen, att Hagberg saknade alla gåvor som berättare; gång på gång stockar sig den ganska enkla handlingen. Däremot var han en ypperlig beskrivare; det ligger en utom- ordentligt förfinad stämning över hans skildringar