137 — av nattliga vandringar i de små gränderna i Staden inom broarna, och hans teckning av livet i ett gammaldags borgarhus — efter hans egen utsago gjord med morfaderns såsom förebild — är pietetsfull och konkret, om han också här och där visar benägenhet för moraliserande. En sorts förebåd till Blanche ger den av Österling 1 cite- rade lilla passagen om barnen, som leka på St. Gertruds kyrkogård. Denne föregångare har Blanche naturligtvis ej kunnat känna. Däremot har han självfallet läst sin väninna Emilie Flygare-Carléns Kamrer Lassman, som skrivits 1842, två år sedan förfat- tarinnan inflyttat till Stockholm och tydligen med avsikt att ge vår huvudstad dess rätta plats inom romanen. Emellertid kunna hennes försök att med inspiration från Bellman skänka oss liv- fulla Stockholmsbilder knappast betecknas såsom lyckade. Det finnes i romanen ett kapitel med rubriken »Ulla Winblad lever än på folkets läppar». Det skildrar, hur den unga klädmäklar- dottern Lisa på en båtfärd ut till Essingen sjun- ger »Solen glimmar». Hennes lockar skuggas av en liten halmhatt, själen har glidit ner från axeln, gitarren ligger vårdslöst i knäet, och 1 Minnesteckning över C. A. Hagberg (Sv. Akad. Handl. f. 1886. D. 32, s. 52 f.).