138 — över hennes huvud håller den i brun bonjour klädde uppvaktande notarien en parasolett. Kläd- ståndsmadamerna finna Bellman oanständig, men den gamle kamrer Lassman håller ett långt för- svarstal för honom, och man slutar med att i all endräkt dricka kaffe i gröngräset. Det är 1840-talets hederliga kälkborgare, som efter bästa förmåga söka agera Bellman. Bättre äro skildrin- garna från hantverkarnes värld, ehuru de sna- rast förefalla vara inspirerade från Blanches Frej anoveller och icke synas vara byggda på självsyn. I hela den senare hälften har miljö- skildringen åsidosatts, och händelserna äro knap- past närmare lokaliserade. Den utmärkt skild- rade äktenskapskonflikten mellan den gamle kam- rern och hans flärdfulla och hjärtlösa maka kunde lika väl ha utspelats var som helst. Helt andra förutsättningar såsom Stockholms- skildrare ägde Almquist, och i hans tidigare verk — särskilt Amorina och Drottningens juvel- smycke — finnas ju utomordentliga Stockholms- scenerier, ehuru ej förlagda till modern verklighets- miljö. I och med sin övergång till realismen under åren 1838—39 proklamerade Almquist, att Stock- holm lika väl förtjänade att skildras som lands- orten. Särskilt i skriften Herr Hugos akademi av år 1839 lät han sin pratsamme gamle hjälte