139 — ivra för beskrivningar av gator, hökarbodar, värdshus, hantverkarliv och familjebjudningar. Han anger t. o. m. enstaka motiv, som Blanche sedermera skulle komma att behandla: en kväll hos Emilie Högquist, Georg Dahlquists begynnelse som lärftskramhandlarebiträde, smeden Ekeberg i lilla Vattugränd och hans slagsmål. På tal om den sistnämnde heter det: »För övrigt giva smedjor, likt små teatrar, alltid en högst pitto- resk utsikt i gränderna, där de ses anlagda och där elden ur flammande ässjor belyser gesäller av de egnaste konturer.» Ehuru Almquist redan i dessa rader uppen- barat sin överlägsna blick för det måleriska, är det betecknande, att det ej blev han, utan Blanche, som kom att utföra de angivna motiven. Alm- quists försök att teckna sin fädernestad stannade alltid vid ansatsen. Vi ha i Det går an den livfulla skildringen av hur ångbåten Yngve Frey lägger ut från Riddarholmskajen; vi ha i folk- skrifterna Grimstahamns nybygge och Ladugårds- arrendet idylliska beskrivningar av Hötorget och Oxtorget, men de uppfattas snarast som en sorts upplagsplatser för landsbygdens alster. Alm- quists första stora roman, Amalia Hillner, slutar i Stockholm, men de förhoppningar som Alm- quist ger oss att få en poetisk rundmålning av