— 140 — huvudstaden infrias ej. Betydligt mer har han skänkt i den första tredjedelen av Smaragdbru- den, där han under ett dygn låter sin hjälte planlöst irra rundt kring alla sina älsklingsplatser i Stockholm, till Djurgården, Blockhusudden, Lidingöbro, bland gränderna inom Staden och uppför Söders trappor till Katarina kyrkogård och Mosebacke. Ehuru Almquist också här mer antyder än beskriver den i späd vårgrönska in- bäddade staden, njuter man dock av att följa honom som ciceron och harmas knappast över den lantmätaraktiga förkärlek för topografiska detaljer, som den samtida kritiken chockerades av. Tyvärr rycker jakten efter de Lambertska miljonerna snart bort Almquist och hans hjälte från Stockholms horisont. Också i »Syster och bror» uppslukas Stock- holmsskildringen av den sensationella intrigen. Man har all anledning att beklaga det. Början av romanen ger oss nämligen ej blott en del pedagogiskt-geografiska utläggningar över de olika »folkslag», som bebo Stockholms skilda stadsdelar 1 , utan också en omsorgsfullt utpenslad teckning av en liten kåk i hörnet av Storgatan och en av dess tvärgränder. Genom en ruskig gård och en mörk uppgång föras vi in i änkan Zetterfelts 1 Ett av Balzac i Histoire des Treize givet uppslag.