141 — lilla våning, där Almquist med sin kärlek till detaljen ej glömt något: de fyra stolarna med sina lappade överdrag av blårutigt bomullstyg, den stora bruna dragkistan med dess innehåll av trasiga småsaker, en uppslagen spegellåda med delvis söndrigt spegelfolium, flankerad av »två par röda och vita postlinskoppar, av vilka icke mer än ena fatet var sinkat». Personerna av- teckna sig klart mot den torftiga interiören, och vi få följa dem i deras vardagsbestyr. Naturligtvis är det i första hand den slapp- nande konstnärliga ambitionen, övergången till följetongsromanen och känslan av att skriva för brödfödan, som förhindrat Almquist att i någon av sina senare romaner genomföra Stockholms- miljön. Men man kan ej heller blunda för att han med sin genialitet dock saknade något som Blanche ägde, klar och lugn iakttagareför- måga, naturlig humor och förtrolig inlevelse i småborgarvärlden. Trots sin varma kärlek till födelsestaden kände Almquist sig ständigt osä- ker, jagad och observerad på stadsgatorna. Det är betecknande för hans Stockholmsbilder, att de oftast sakna varje sorts folkliv. Man har det intrycket, att han älskar att flanera på ga- torna, då de äro tomma; på ett frappant sätt skiljer han sig därigenom från sina samtida