— 142 — inom Stockholmsskildringen, vilka föredraga att skildra strömmen fylld av båtar, vimlet på Skepps- bron och trängseln kring butikerna vid de trånga gatorna. Trots de talrika ansatser, som funnits hos tidigare författare, kan man alltså säga, att Blanche var den förste, som med Vålnaden ge- nomförde försöket att låta det samtida Stock- holm med dess liv bilda bakgrunden för en stor roman. Känslan av att gå fram på obanad mark har i någon mån lockat honom till en historisk-topografisk grundlighet, som han senare ej skulle bry sig om. Han genomgår syste- matiskt de olika stadsdelarna, gatorna och torgen i skilda kapitel av romanen. Med hjälp av tillgänglig litteratur ger han här och var lo- kalhistoriska notiser, vilka egentligen ej alls höra hemma i en roman. Han kan ej nämna Ladu- gårdslandet utan att förklara dess namn. För- höret i polisdomstolen på Helgeandsholmen ger honom anledning att erinra om dess historia alltifrån Magnus Birgerssons avrättning, och skild- ringen av madam Sohlbergs kyffe i Dödgrävar- gränd inledes med en återblick på Johannes kyrkogårds öden alltsedan Magnus Ladulås’ tid. 1 1 Såvidt jag kan se, har Blanche i dessa historiska partier delvis ordagrant följt Bahrs Stockholm, en handbok för resande, Sthlm 1841.