! 143 Hamnbusarna och värdshusflickorna karakterise- ras med en sorts kulturhistoriskt pedanteri, som knappast är klädsamt. Här och där möta också statistiska fakta av rätt kuriös beskaffenhet. La- dugårdslandets uppsving förklaras sålunda bero på de kungliga kortegerna till Djurgården: »För att kunna gå till Djurgården måste man passera Ladugårdslandets större gator, och det råder där- för på dem mycken rörelse under den vackra årstiden, synnerligen vid de större folkfesterna, då hugade spekulanter för en enda fönsterluft vid de gator, som mest vimla av vagnar och fotgän- gare, betala ända till tio riksdaler banko. Egen- domspriset och hushyrorna hava därigenom på senare tider betydligt stegrats, och i följd därav utgör Ladugårdslandet icke mer någon föraktad del av huvudstaden.» Dessa topografiska betraktelser, vilka ofta erinra om Almquist, hindra dock ingalunda Blanche från att samtidigt ge en åskådlig bild av Ladugårdslandet från 1820-talet med dess träkojor, plank och tobaksland, och vi få samti- digt en humoristisk skildring av stockholmarens beteende vid eldsvådor, sedan urminnes tider ett av stadens mest uppskattade gratisnöjen. Ännu bättre bli naturligtvis Blanches Stock- holmsskildringar, då han kan frigöra sig från