— 144 — all historisk ballast, såsom i kapitlet Haga, vil- ket beskriver en augustisöndag, då den annars folktomma parken livas av en kunglig kortege, som lockat dit stora folkskaror. »Det var en återklang, visserligen svag, men dock en åter- klang av den tredje Gustavs dagar, med vilka de svenska folknöjena började och — även slutade.» Man befarar här, att Blanche liksom sina samtida skall söka väcka Bellman till liv, men han bjuder oss i stället en roande skildring av 1820-talets berömda folksångare, Filikromen, som till ackompanjemang av nyckelharpa sjunger sina visor. Och han fortsätter med att ge en trivsam bild av hantverkarfamiljernas söndags- utfärder vid den tiden. »Våra hederliga borgar- familjer brukade då för tiden begiva sig ut i det gröna, åtföljda av allt sitt husfolk, arbetare och tjänare. Man smorde sig med ägg och stekt strömming samt drack därpå sin mugg färsköl eller buska, och man hade mycket roligt ändå. Husbönder och tjänstfolk, mästare och arbetare levde ännu ett verkligt familjeliv. Nu ger man sina arbetare kostpenningar och är sällan till- sammans med dem. Arbetaren firar sina vilo- stunder på krogen och mästaren med sin fru tager sin middag eller kvällsvard på något ut-