145 — värdshus. Nu mår man illa av färskölet, men mycket väl av punschen och toddyn; nu är det nästan opassande att släpa en matkorg med sig, men däremot passande att tömma sin plånbok på värdshusdisken.» Ännu bättre lyckas dock Blanche vid denna tid skildra Stockholmslivet inomhus. Vi ha t. ex. begravningskalaset efter fältkommissarien Sten- fjäll, då man samlas i källaren Äpplets nedrökta festvåning, en lokal som endast upplåtes för större tillställningar, »bland vilka räknas så kallade bortslagningar på hästar samt begravningar». Föremålet för själva tillställningen — hästen som bortspelas eller liket som begraves — är ej att tillgå på stället; men alla gästerna, som skola deltaga i ceremonien, samlas där, och vanligtvis går det ganska muntert till i detta åt Bacchus helgade tempel, utan avseende på de olika be- traktelser, som raffeltärningarnas rassel i bords- lådan eller gravklockornas dån från den närbe- lägna kyrkogården äro ägnade att framkalla.» På ett utmärkt sätt återger också Blanche konversa- tionen, som föres med allvarligt ansikte och del- tagande miner, men snart från beklagandet av den döde kommer in på allehanda profana ämnen. »’Se på bagaren där, min bror!’ yttrade en järn- krämare till en bekant, i det han pekade på en Sv. Akad. Handl. fr. 1886. 41. 10