146 — äldre kort och tjock figur, som tämligeif glupskt åt på en stor saffranskringla; ’se på bagaren hur han slukar i sig hela den stora kringlan, fast han säkert själv har bakat och sålt den ... Jag har nu varit järnkrämare i femton år, men inte ätit upp så mycket som en nubb en gång.’» I Hyrkuskens berättelser lägges detta kostliga ut- talande i munnen på järnkrämare Ek. Så kom- mer likbjudaren med ett professionellt uttryck av lidande på sitt stela ansikte, processionen sätter sig i gång och mottages vid kyrkogården av tolv gossar från kyrkskolan, klädda i utslitna korkap- por och med gälla och skrikande röster exekve- rande den vid alla finare begravningar obligato- riska liksången. Och vid återkomsten från kyr- kan står sexbordet dukat: »Och det blev liv, bul- ler och stoj hela den aftonen och natten på käl- laren Äpplet, så att dess svaga trossbottnar dar- rade därvid.» Ypperst är kanske dock skildringen av jul- aftonen, som börjar med en beskrivning av Stor- torgsmarknaden med alla dess härligheter och se- dermera efter Dickens’ maner för oss rundt i de olika familjerna. Mest hemmastadd känner sig Blanche naturligtvis hos hantverkarna. Grötrim- mandet och julklappsutdelningen hos den heder- lige plåtslagarmästare Lindquist skildras med en