147 — intim förtrogenhet, som knappast glömmer en enda detalj. Gesällerna få julpengar i små förseglade paket och var sitt par gula sämskskinnshandskar, pigan ett klädningstyg, vars ena hörn hon genast väter på för att undersöka om färgen står sig i tvät- ten. Mäster själv improviserar alla grötrim och undersöker med kännaremin alla av metall smidda julklappar, håller tal vid punschen och ger sin dotter och sin blivande måg, gesällen Sebastian Stenfjäll, en mängd goda och omständliga råd för deras stundande giftermål. Tyvärr kastar den otäcke assessor Levander sin skugga över festen genom de dyrbara presenter han skickar till dot- tern och de med obehagliga allusioner försedda julklappar, med vilka han uppvaktar de andra. Plåtslagarmästaren förstår, att han lockat hans dotter i sina garn. Men den nedslagna stämnin- gen skingras, då en liten fattig tioårs flicka, som man inbjudit, med späd stämma deklamerar »Va- lerii sköna och allmänt bekanta poem Tålamodet». Det är Emilie Högquist, som här gör sin första entré i Blanches diktning, där hon sedan skulle få en så framskjuten plats. Stockholmsbilderna i Vålnaden komma ännu ej fullt till sin rätt; de skymmas av den orimliga kriminalintrigen; men de bilda redan nu en sorts idylliska vilopauser i den jäktande handlingen. I