inrar om hans yrke; hans tobaksask har en knopp av ebenholts, föreställande ett människohuvud; på väggarna i hans bostad hänga huvuden av kungar och andra märkliga personer, och över hans huvudgärd »ett färglagt träsnitt föreställande den olyckliga drottning Marie Antoinettes avrätt- ning under guillotinen». I ett skåp på väggen hänga hans kära bilor, och då zigenerskan gör sitt inträde hos honom, mumlar han med en sido- blick åt detta håll ohörbart mellan tänderna: »Vilken gudomlig hals! så vit, så lång och ändå så fyllig!... det vore läckerbischen det för vän- nerna därinne.» Blanche har sedermera i En prästmans an- teckningar ägnat en av sina roligaste noveller åt skildringen av ett barnsöl hemma hos innehava- ren av samma befattning och där givit en för- bluffande olik bild av honom. Han är en man på några och trettio år, klädd i fina svarta klä- der, med ett blekt ansikte och det mest artiga och förekommande sätt. Hans våning är smak- fullt möblerad, och hans traktering och viner så ypperliga, att kyrkoherden i upprymd stämning slutar sitt skåltal för den nye världsborgaren med en hjärtlig önskan, »att sonen måtte värdigt träda i sin aktningsvärde faders fotspår». Och kloc-