— 158 — karn yttrar på hemvägen: »Give gud, det vore många så’na rackare i församlingen!» Endast hos en del mer episodiskt uppträ- dande personer i Banditen röjer sig Blanches realism. En utmärkt typ är den buttre och he- derlige polisgevaldigern Kron och ännu bättre hans präktiga, men koleriskt grälsjuka hustru. Förträfflig är också danslärarinnan mamsell Vahl- gren, som gärna berättar hur hon i sin första ungdom såsom figurantska vid baletten en gång var »nära fördärvets brant» på en operamaskerad, där hon uppvaktades av en kavaljer ur diplo- matiska kåren, då lyckligtvis det skott smällde, som kostade Gustav III livet och kurtisen av- bröts: »Hur mången gång har jag icke tackat himlen för detta skott!» Förträfflig är också trak- tören Christoffer Pung, som med griffeltavlan i handen står bakom sin disk, trumpen, knarrig och missnöjd, då han vet att alla hans gäster skämta över hans jättelika röda näsa. Men i sin helhet är romanen Blanches mest svulstiga och sensationella, samtidigt som den i skildringen av de två älskande, den unge lantbokhållaren Albert Kron och den ljuva akvarellmålarinnan Julia Bränner, Övergår till en lika outhärdlig pjollrighet. Samma sentimentala hjärtnupenhet vanstäl- ler också Första älskarinnan, vilken för övrigt