164 — »Er Jenny Lind, som Stockholm så mycket skri- ker om, är ett intet emot Olivia Heuser.» Alms blandade känslor av faderlig beskyddare och för- älskad torde också motsvara dem Blanche vid någon tidpunkt hyst för henne; i ett brev från Berlin i september 1850 till svågern Carlstedt erinrar han om »det alltför kärliga förhållande», som varit rådande mellan honom och den unga sångerskan. Samtiden trodde sig också veta, att Blanche — om hans ekonomiska förhållanden medgivit det — skulle ha önskat att gifta sig med henne. Emellertid var Blanche alltför klen psykolog för att kunna få ut något ur detta kärleksmotiv, och även om man märker, att han i skildringen av Olivia Heusers överspänt livliga och känsliga temperament sökt återgiva Mathilda Ebeling, sådan han tecknat henne i brev, stannar det dock vid blotta ansatsen. Den mest underhållande personen i roma- nen blir därför den vilde mjölnaren Broms, vil- ken utan alltför stort sammanhang med den öv- riga handlingen stjäl, mördar och rymmer ur Karl- stens fästning, allt med oförneklig brio och ett trots de hemska svordomarna oförbränneligt hu- mör. Vid ett tillfälle, då han överfallit en gäst- givarskjuts, påpekar Blanche själv, att scenen