165 — är »vanlig i rövarromanerna». Han hade lärt deras konst att åstadkomma spännande och sensatio- nella förvecklingar. Av Stockholmsskildring finnes det ganska litet i Första älskarinnan. Tredje kapitlet bör- jar med en skildring av Södermalm, tydligen avsedd att bli ett motstycke till Blanches beskriv- ningar av andra stadsdelar i de tidigare roma- nerna. Det stannar emellertid vid teckningen av en liten gård högst uppe på en klint av Skin- narviksbergen. Sedermera låter Blanche genom- gående sin roman spela på Norrmalm, utan att dock här ge något egentligt nytt. Hans ore- sonliga lokalpatriotism kommer fram i de sati- riska slängar, som han i förbigående ger Göte- borg och dess invånare vid Olivia Heusers gäst- spel där. Den år 1849 utgivna korta romanen Kråk- nästet har sin egentliga märklighet däri, att den hämtat namn och tydligen också sitt uppslag från en gammal kåk vid »Nya Vägen» på Norr- malm, vilken inledningen ypperligt beskriver. Det är alltså samma maner, som Blanche seder- mera så ofta skall tillämpa i sina Bilder ur verk- ligheten. För övrigt handlar berättelsen om en läsarpredikant, som innästlat sig hos en rik gam- mal kommissarie i förhoppning om att få ärva