— 167 — då han och hans vänner hoppats på friare politiska förhållanden. I stället tyckte han sig överallt förnimma reaktionens fläktar. »Före år 1848 . . . bekände eller låtsade hela världen bekänna sig till socialismen. Själva framlidna ärkebiskop af Wingård berömde sig till och med en gång av att hava förklarat Platos ideal», säger han sedermera. 1 »Men efter 1848 skulle de maktägande hava inspärrat Plato i cell och skickat Kristus, den störste socialisten bland alla, till Cayenne, om de kunnat.» Fru Carlén berät- tar, att han för henne förklarat, att han kände sig trött: »Min dramatiska håg har svalnat, ro- manerna utledsna mig, och jag känner, att jag behöver insupa en hel hop ny livskraft». Han reste ut på hösten 1850 och stannade till att börja med i Berlin, där han var samman med Mathilda Ebeling. Emellertid stod hans läng- tan till Paris, revolutionens hemland, och han lyckades också med bidrag av Bergwall att komma dit. I Berlin hade Blanche ej känt sig väl till pass; han fann folket tungt och trögt. Däremot tog honom Paris med storm, och ehuru han ald- rig blev så franskbiten som Orvar Odd, märker man på hans brev till vänner och släktingar 1 Minnesbilder s. 6.