— 169 — Blanche gick i samma spår som sina tvenne älsklingsförfattare, vilkas »överlägsna snille» han hyllar i romanens förord, och han rörde sig i deras miljö. Han var också medveten därom. Då han först presenterar den jättelike slagskäm- pen i sin roman, vindragaren Simon, kallad »Vita björnen», påpekar han själv, att denne till växten är »ett värdigt motstycke till jätten i Parismysterierna». Han är också liksom denne föregångare en blandning på godt och ondt. Innerst vek och varmhjärtad, blir han hätsk ge- nom förföljelserna och slutar som en inkarnation av den vilda folkmassans förstörelselusta. Han blir anförare för »Blodröda fanan», leder plund- ringen av Tuilerierna och stupar till sist i ett envig med Armand Cambon, romanens hjälte, vilken liksom sin fader, den gamle veteranen från 1830, får representera Blanches humana och allt- igenom borgerliga republikanism. I slutordet ut- talar Blanche sin misstro mot de socialistiska demagogerna, Louis Blanc och Proudhon, vilka han anser ha bedragit massan och omintetgjort mycket av februarirevolutionens landvinningar: »Men franska republiken kan ej falla, ty hon är det oumbärliga livselementet för Frankrikes fram- tida ordning och lugn.» Och han lovar att i ett kommande arbete skildra »det ännu stormfullare-