— 171 — med om förgiftningsattentat, dueller, maskerader och operaföreställningar. Vi införas i spelhålor och hemska spökhus med underjordiska skatt- kammare och fängelsevalv, vi indragas i legiti- mistiska konspirationer och i revolutionära klub- bar med mystiska frimurarsedvänjor, och till sist får hela revolutionen med dess barrikadstrider, frihetstal och eggande sånger passera revy. Dess- emellan ger Blanche långa topografiska beskriv- ningar av monument, hus och gator, särskilt så- dana med anor från 1789 års revolution. Det sociala inslaget är ej heller bortglömt; det kul- minerar i skildringen av fattighuset Bicétre, vilket för Blanche ter sig som ett Eldorado i jämförelse med motsvarande inrättningar i Sverige. Huvudintrigen är Blanches vanliga. Armand Cambon är en för oss välkänd gestalt; han har blott från fattig kammarskrivare förvandlats till blusklädd fransk arbetare. I slutet av första delen får han till sin förtvivlan se sin älskade föras till altaret i Madeleinekyrkan av den bovaktige hertig fordrades att vara av förnäm börd för att uppträda där, måste han låta anmäla sig som »Marquis de Blancha» samt taga på sig en spansk kraschan, som Löwenhjelm lånat honom för detta ändamål. Egentligen finner man ej några skildringar av högadelns liv, som behöva vila på självsyn: de hertigar och grevar, som figurera i romanen, förefalla ej mer tvättäkta än »Marquis de Blancha».